Självhatet

Människor som tror att dom vet saker är det värsta jag vet. Herregud, ingen vet någonting, kan inte alla bara fatta det? Tro inte att du har koll på vad som händer i andra länder bara för att du läser tidningar. Tro inte att solen går upp imorgon bara för att den gjorde det idag. Tro inte att du vet att rött eller blått är bäst för Sverige. Tro inte att du existerar. Tro inte att du fattat någonting, okej? Kamma dig, plugga lite filosofi och inse att kunskap är omöjligt. Jag kan inte ens säga att 1+1=2. Inte du heller, capish?? (obs, jag är inte bitter.)

Ok,I hold my horses, en sak vet vi ju tillsammans förstås. Låt oss säga det i kör, den enda vetskapen vi faktiskt har och som vi ska vara tacksamma över varevigadag amen. På tre: ett, två, tre: Vi vet att vi vet att vi ingenting vet!

Well done. Lesson is over.

Jag har en kompis som är kille. Han vill så gärna ha en legitim anledning att ta på sig offerkoftan och grotta ner sig i självömkan att han önskar att han hade mens. Jag tycker inte han är patetisk.

O.B.s! Meddelande till vän: You can ALWAYS dream on!

/Måste rub it in his face.

jag är en dramaqueen. jag gillar det inte, men vad fan kan jag göra. jag är sådan. vad kännetecknar då en dramaqueen? det som är mest kännetecknande är nog att man hela (!) tiden överdriver. allt.

 

så när man sitter där i bajshögen och ingen i hela världen ser en, ja vad gör man då? alla ord som skulle kunna beskriva nån procent av allt som känns är ju redan tagna. använda och missbrukade och utslitna. det är som om nån (man själv) har tagit fram den största, äldsta och slöaste häcksaxen och klippt av allt vad stämband och kommunikationsförmåga heter.

 

så… what to do? erkänna att man återigen bara överdriver allt och att det mesta i livet faktiskt är rätt bra. eller fortsätta ångesten och veta att ångesten är självvald? vem fan har tid för barn i afrika när jag är fullt upptagen med att tänka på mig själv?

Som jag har längtat efter dig. I veckor har jag pratat om dig, hur jag saknat dig och hur varm och glad jag blir av att se dig. Du får mig att vilja skutta av glädje och brista ut i lyckliga fnitter. Samtidigt gör du mig lugn, jag älskar att bara blunda och känna hur du smeker min hud, varje centimeter som jag mer än gärna blottar för dig.

 

Nu är du här. Det är lördag. Jag sitter hemma i mina mjukisar, i sällskap av mörka tankar. Jag är inte på humör för att bli betagen av din strålande uppenbarelse men det bryr du dig inte om. Du bländar mig med ditt väsen, du låter mig inte vara. Du sipprar in och når mig trots att jag försöker glömma att du är här.

 

Jag fick inte välja när du skulle komma men jag trodde att du alltid var välkommen, att jag alltid ville vara nära dig. Nu får du mig bara att må dåligt. Jag vill att du ska försvinna men du ger dig inte, du fortsätter vara underbar och fantastiskt vacker.

 

Du översköljer mig med ångest, ångest över att jag inte vill vara med dig. Du påminner mig om hur dålig jag är som inte älskar dig nu när du är här och min långa längtan är över. Jag trodde du skulle göra mig lycklig med din blotta närvaro men jag älskar dig inte idag. Det betyder att någonting är fel på mig. Jag är inte mottaglig för det du ger mig. Kraven du omedvetet ställer på min lycka hindrar mig från att känna. Mitt självhat växer till nya höjder och jag undrar om jag någonsin kommer kunna omfamna det jag älskar.

 

Demonstrativt ignorerar jag dig hela dagen. Jag vill inget hellre än att låta dig behaga mig, ge mig all den energi jag saknat, men av någon anledning orkar jag inte vara lycklig idag. Alla älskar dig och det gör mig förtvivlad att jag inte är en av dom.

 

När dagen är över och du tillslut ger upp och lämnar mig känner jag mig tom. Jag vet inte om du kommer tillbaka imorgon, men jag vet att det inte var sista gången jag såg dig.

 

Jag hoppas jag är redo att älska dig som jag vet att jag borde, nästa gång du är här. Att jag inte blir påmind om allt mörker när du lyser så starkt..

 

Älskade hatade sol.

Skriven av två väldigt vilsna själar. Två så kallade människor som försöker förstå varför dom finns, som insett att existentiell ångest inte går över när tonåren är förbi. Som tycker och tänker om allt och alla och anser sig vara aningen (mycket!) smartare än folk överlag samtidigt som det inte finns några de föraktar så mycket som sig själva. Som tror att dom är allt men inser att dom är ingenting. En kamp mellan olika sidor av ett jag som ständigt jagar efter något ouppnåeligt och fullkomligt.

 

Två skitnödiga pretentiösa mer eller mindre föråldrade snorungar som inte vet varken ut eller in helt enkelt. Som älskar att sätta sig på höga piedestaler för att sedan putta ner sig själva och falla hårt om och om igen..

 

You are very welcome to our självföraktande värld!