kan vi inte bomba afrikabarnen så slipper vi ha ångest över dem!
jag är en dramaqueen. jag gillar det inte, men vad fan kan jag göra. jag är sådan. vad kännetecknar då en dramaqueen? det som är mest kännetecknande är nog att man hela (!) tiden överdriver. allt.
så när man sitter där i bajshögen och ingen i hela världen ser en, ja vad gör man då? alla ord som skulle kunna beskriva nån procent av allt som känns är ju redan tagna. använda och missbrukade och utslitna. det är som om nån (man själv) har tagit fram den största, äldsta och slöaste häcksaxen och klippt av allt vad stämband och kommunikationsförmåga heter.
så… what to do? erkänna att man återigen bara överdriver allt och att det mesta i livet faktiskt är rätt bra. eller fortsätta ångesten och veta att ångesten är självvald? vem fan har tid för barn i afrika när jag är fullt upptagen med att tänka på mig själv?
