Att vrida fram en komplimang eller tre.
Idag fick jag tre indirekta komplimanger från tre av varandra oberoende personer, en yngre rökare, en äldre busschaufför samt en medelålders kvinna. De visste nog inte vad det gjorde, men faktum är att de gjorde min dag!
Den yngre anföll mig när jag stod på busshållplatsen. Han var kanske 17 år gammal, plötsligt stod han bara där framför mig och mumlade något. Jag tittade upp från mitt pågående sms skrivande och frågade vad han pratade om. Trevande fick han ur sig att han blivit utmanad av sin brorsa att lyfta 40 tjejer (!), i så fall skulle han få tusen spänn. Han undrade alltså helt sonika om jag kunde hoppa upp i hans famn så var han ett steg närmare tusingen. Hur blev då mötet med denna konstiga ungdom en komplimang kan man undra. Då jag inte är van vid frågor av den typen befann jag mig i en liten chock och försökte snabbt fundera ut ett lämpligt svar, någon form av undanflykt då jag inte var så sugen på att bli lyft mitt på blanka dan på offentlig plats av rökande mindreårig. Det jag med ett ansträngt smajl fick ur mig var:
- Eh, men jag är så stor, inte kan du väl lyfta mig!
Jag lägger även till:
- Ta henne (pekar på mycket liten tonårstjej som pratat i sin mobil några meter från mig), hon är ju liten och lätt att lyfta.
Jag inser att utpekandet av annan tjej inte är så snällt. Skäms lite men min strävan efter att bli av med den obekväma situationen finner inga gränser i stundens hetta. Killen, som är rätt stor, svarar:
- Men du väger ju under 70kg, det fixar jag lätt, jag kan lyfta 130kg.
Jag vill undvika viktdiskussion. Låter honom tro att jag passar in "under 70"-beskrivningen. Är redan nu smickrad men hinner inte reflektera över det då jag fortfarande ärm mitt i lyftas eller icke lyftas-situation. Fortsätter tafatt mitt försvar:
- Men jag är ju så lång, över 180, hon (perkar återigen ut stackars oskyldig tjej) är mycket mindre.
Killen ger sig icke:
- Tjejerna måste väga över 65kg. Fast det kanske du inte gör?
Jag misstänker att han försöker smöra sig in så jag ska gå med på lyftet men kan inte undvika att känna mig smal som en sticka. Han ser allvarlig ut. Jag svarar allvarligt:
- Jo, det gör jag VERKLIGEN.
Fan. Känns som jag gick i en fälla. En neverending-diskussion verkar ha brutit ut. Får tillslut ur mig:
-Tyvärr, är ledsen men jag vill inte bli lyft. Är inte på humör för det just idag.
Typ så sa jag. Ynglig tackar tillslut för sig och drar sig tillbaka. Jag andas ut. Lite mer viktsmicker och jag hade förmodligen studsat upp i famnen på han.
Komplimang nummer två var inte riktigt lika udda. Ska betala min resa på bussen. Bussis antar att jag är ungdom, mumlar detta för sigsjälv medan han knappar. Jag är en rättskaffens kvinna och säger bestämt: vuxen. Bussis ser mycket förvånad ut. Synar mig. Tror mig inte! Säger att åldersgränsen är 26 år. Jag svara att jag tyvärr är 26 år. Bussis ser fortsatt skeptisk ut men ger mig vuxenpris. Jag är missnöjd över att jag är så gammal och eventuellt dumärlig som betalar vuxenpris, samtidigt nöjd över att han trodde jag var en ungdom! Sjunger i mitt huvud Forever young när jag går till min plats.
Komplimang tre inträffade några timmar senare när jag köper en trisslott på pressbyrån. Damen bakom kassan frågar efter legitimation! Jag förstår inte först men medan jag rotar fram leget kommer jag på att det är 18årsgräns på lotter. Men inte kan hon väl tro att jag är under 18? Kanske behöver hon leget för att skanna på nåt sätt för att kunna skanna trissen. Icke, hon tittar bara på det innan jag får tillbaka det och kan betala för lotten. Detta blev grädden på moset, idag måste helt enkelt varit en sådan dag när jag varit extremt ung och extremt smal!
Dagens lärdom: Det gäller att slicka i sig komplimanger där man kan! (Därför undanbedes vänligt men bestämt alternativa tolkningar av dessa situationer, typ att ynglingen desperat försökte smickra mig för att få sitt lyft och därmed vara närmre tusingen, eller att busschauffisen och kvinnan tyckte jag såg extremt omogen och barnslig ut. Tack.)
Den yngre anföll mig när jag stod på busshållplatsen. Han var kanske 17 år gammal, plötsligt stod han bara där framför mig och mumlade något. Jag tittade upp från mitt pågående sms skrivande och frågade vad han pratade om. Trevande fick han ur sig att han blivit utmanad av sin brorsa att lyfta 40 tjejer (!), i så fall skulle han få tusen spänn. Han undrade alltså helt sonika om jag kunde hoppa upp i hans famn så var han ett steg närmare tusingen. Hur blev då mötet med denna konstiga ungdom en komplimang kan man undra. Då jag inte är van vid frågor av den typen befann jag mig i en liten chock och försökte snabbt fundera ut ett lämpligt svar, någon form av undanflykt då jag inte var så sugen på att bli lyft mitt på blanka dan på offentlig plats av rökande mindreårig. Det jag med ett ansträngt smajl fick ur mig var:
- Eh, men jag är så stor, inte kan du väl lyfta mig!
Jag lägger även till:
- Ta henne (pekar på mycket liten tonårstjej som pratat i sin mobil några meter från mig), hon är ju liten och lätt att lyfta.
Jag inser att utpekandet av annan tjej inte är så snällt. Skäms lite men min strävan efter att bli av med den obekväma situationen finner inga gränser i stundens hetta. Killen, som är rätt stor, svarar:
- Men du väger ju under 70kg, det fixar jag lätt, jag kan lyfta 130kg.
Jag vill undvika viktdiskussion. Låter honom tro att jag passar in "under 70"-beskrivningen. Är redan nu smickrad men hinner inte reflektera över det då jag fortfarande ärm mitt i lyftas eller icke lyftas-situation. Fortsätter tafatt mitt försvar:
- Men jag är ju så lång, över 180, hon (perkar återigen ut stackars oskyldig tjej) är mycket mindre.
Killen ger sig icke:
- Tjejerna måste väga över 65kg. Fast det kanske du inte gör?
Jag misstänker att han försöker smöra sig in så jag ska gå med på lyftet men kan inte undvika att känna mig smal som en sticka. Han ser allvarlig ut. Jag svarar allvarligt:
- Jo, det gör jag VERKLIGEN.
Fan. Känns som jag gick i en fälla. En neverending-diskussion verkar ha brutit ut. Får tillslut ur mig:
-Tyvärr, är ledsen men jag vill inte bli lyft. Är inte på humör för det just idag.
Typ så sa jag. Ynglig tackar tillslut för sig och drar sig tillbaka. Jag andas ut. Lite mer viktsmicker och jag hade förmodligen studsat upp i famnen på han.
Komplimang nummer två var inte riktigt lika udda. Ska betala min resa på bussen. Bussis antar att jag är ungdom, mumlar detta för sigsjälv medan han knappar. Jag är en rättskaffens kvinna och säger bestämt: vuxen. Bussis ser mycket förvånad ut. Synar mig. Tror mig inte! Säger att åldersgränsen är 26 år. Jag svara att jag tyvärr är 26 år. Bussis ser fortsatt skeptisk ut men ger mig vuxenpris. Jag är missnöjd över att jag är så gammal och eventuellt dumärlig som betalar vuxenpris, samtidigt nöjd över att han trodde jag var en ungdom! Sjunger i mitt huvud Forever young när jag går till min plats.
Komplimang tre inträffade några timmar senare när jag köper en trisslott på pressbyrån. Damen bakom kassan frågar efter legitimation! Jag förstår inte först men medan jag rotar fram leget kommer jag på att det är 18årsgräns på lotter. Men inte kan hon väl tro att jag är under 18? Kanske behöver hon leget för att skanna på nåt sätt för att kunna skanna trissen. Icke, hon tittar bara på det innan jag får tillbaka det och kan betala för lotten. Detta blev grädden på moset, idag måste helt enkelt varit en sådan dag när jag varit extremt ung och extremt smal!
Dagens lärdom: Det gäller att slicka i sig komplimanger där man kan! (Därför undanbedes vänligt men bestämt alternativa tolkningar av dessa situationer, typ att ynglingen desperat försökte smickra mig för att få sitt lyft och därmed vara närmre tusingen, eller att busschauffisen och kvinnan tyckte jag såg extremt omogen och barnslig ut. Tack.)
Kommentarer
Trackback
