Att vrida fram en komplimang eller tre.
Den yngre anföll mig när jag stod på busshållplatsen. Han var kanske 17 år gammal, plötsligt stod han bara där framför mig och mumlade något. Jag tittade upp från mitt pågående sms skrivande och frågade vad han pratade om. Trevande fick han ur sig att han blivit utmanad av sin brorsa att lyfta 40 tjejer (!), i så fall skulle han få tusen spänn. Han undrade alltså helt sonika om jag kunde hoppa upp i hans famn så var han ett steg närmare tusingen. Hur blev då mötet med denna konstiga ungdom en komplimang kan man undra. Då jag inte är van vid frågor av den typen befann jag mig i en liten chock och försökte snabbt fundera ut ett lämpligt svar, någon form av undanflykt då jag inte var så sugen på att bli lyft mitt på blanka dan på offentlig plats av rökande mindreårig. Det jag med ett ansträngt smajl fick ur mig var:
- Eh, men jag är så stor, inte kan du väl lyfta mig!
Jag lägger även till:
- Ta henne (pekar på mycket liten tonårstjej som pratat i sin mobil några meter från mig), hon är ju liten och lätt att lyfta.
Jag inser att utpekandet av annan tjej inte är så snällt. Skäms lite men min strävan efter att bli av med den obekväma situationen finner inga gränser i stundens hetta. Killen, som är rätt stor, svarar:
- Men du väger ju under 70kg, det fixar jag lätt, jag kan lyfta 130kg.
Jag vill undvika viktdiskussion. Låter honom tro att jag passar in "under 70"-beskrivningen. Är redan nu smickrad men hinner inte reflektera över det då jag fortfarande ärm mitt i lyftas eller icke lyftas-situation. Fortsätter tafatt mitt försvar:
- Men jag är ju så lång, över 180, hon (perkar återigen ut stackars oskyldig tjej) är mycket mindre.
Killen ger sig icke:
- Tjejerna måste väga över 65kg. Fast det kanske du inte gör?
Jag misstänker att han försöker smöra sig in så jag ska gå med på lyftet men kan inte undvika att känna mig smal som en sticka. Han ser allvarlig ut. Jag svarar allvarligt:
- Jo, det gör jag VERKLIGEN.
Fan. Känns som jag gick i en fälla. En neverending-diskussion verkar ha brutit ut. Får tillslut ur mig:
-Tyvärr, är ledsen men jag vill inte bli lyft. Är inte på humör för det just idag.
Typ så sa jag. Ynglig tackar tillslut för sig och drar sig tillbaka. Jag andas ut. Lite mer viktsmicker och jag hade förmodligen studsat upp i famnen på han.
Komplimang nummer två var inte riktigt lika udda. Ska betala min resa på bussen. Bussis antar att jag är ungdom, mumlar detta för sigsjälv medan han knappar. Jag är en rättskaffens kvinna och säger bestämt: vuxen. Bussis ser mycket förvånad ut. Synar mig. Tror mig inte! Säger att åldersgränsen är 26 år. Jag svara att jag tyvärr är 26 år. Bussis ser fortsatt skeptisk ut men ger mig vuxenpris. Jag är missnöjd över att jag är så gammal och eventuellt dumärlig som betalar vuxenpris, samtidigt nöjd över att han trodde jag var en ungdom! Sjunger i mitt huvud Forever young när jag går till min plats.
Komplimang tre inträffade några timmar senare när jag köper en trisslott på pressbyrån. Damen bakom kassan frågar efter legitimation! Jag förstår inte först men medan jag rotar fram leget kommer jag på att det är 18årsgräns på lotter. Men inte kan hon väl tro att jag är under 18? Kanske behöver hon leget för att skanna på nåt sätt för att kunna skanna trissen. Icke, hon tittar bara på det innan jag får tillbaka det och kan betala för lotten. Detta blev grädden på moset, idag måste helt enkelt varit en sådan dag när jag varit extremt ung och extremt smal!
Dagens lärdom: Det gäller att slicka i sig komplimanger där man kan! (Därför undanbedes vänligt men bestämt alternativa tolkningar av dessa situationer, typ att ynglingen desperat försökte smickra mig för att få sitt lyft och därmed vara närmre tusingen, eller att busschauffisen och kvinnan tyckte jag såg extremt omogen och barnslig ut. Tack.)
Vinden susar lite här..
Tack blåsten för att du oftast är snäll och mild. För att vara otämjbar, vild och mäktig är du trots allt en trevlig prick.
Inget jag utan du..
Ikväll är jag deppig över:
- att känna sig dissad och ensam i ett nytt land
- att den enda dvd:n jag har på mitt rum är The sound of freaking music
- att laptopen har ett batteri som måste laddas och därmed göra halva datorn glödhet
- att jag inte orkar be om min lön och därför inte kan gå till Tesco och köpa skitsaker
- att jag har så mycket tvätt att förhålla mig till
- att det ska vara nåt annorlunda att supa, röka, svära och vara kär i en människa av samma kön
- att golvet knakar
- att jag inte bryr mig om att vara rolig eller klyftig utan bara avslutar allt så här
EN (och endast EN!) sak ska du ha jävligt klart för dig!
Ok,I hold my horses, en sak vet vi ju tillsammans förstås. Låt oss säga det i kör, den enda vetskapen vi faktiskt har och som vi ska vara tacksamma över varevigadag amen. På tre: ett, två, tre: Vi vet att vi vet att vi ingenting vet!
Well done. Lesson is over.
Alla vill ha lingon?
O.B.s! Meddelande till vän: You can ALWAYS dream on!
/Måste rub it in his face.
kan vi inte bomba afrikabarnen så slipper vi ha ångest över dem!
jag är en dramaqueen. jag gillar det inte, men vad fan kan jag göra. jag är sådan. vad kännetecknar då en dramaqueen? det som är mest kännetecknande är nog att man hela (!) tiden överdriver. allt.
så när man sitter där i bajshögen och ingen i hela världen ser en, ja vad gör man då? alla ord som skulle kunna beskriva nån procent av allt som känns är ju redan tagna. använda och missbrukade och utslitna. det är som om nån (man själv) har tagit fram den största, äldsta och slöaste häcksaxen och klippt av allt vad stämband och kommunikationsförmåga heter.
så… what to do? erkänna att man återigen bara överdriver allt och att det mesta i livet faktiskt är rätt bra. eller fortsätta ångesten och veta att ångesten är självvald? vem fan har tid för barn i afrika när jag är fullt upptagen med att tänka på mig själv?
Älskade hatade
Som jag har längtat efter dig. I veckor har jag pratat om dig, hur jag saknat dig och hur varm och glad jag blir av att se dig. Du får mig att vilja skutta av glädje och brista ut i lyckliga fnitter. Samtidigt gör du mig lugn, jag älskar att bara blunda och känna hur du smeker min hud, varje centimeter som jag mer än gärna blottar för dig.
Nu är du här. Det är lördag. Jag sitter hemma i mina mjukisar, i sällskap av mörka tankar. Jag är inte på humör för att bli betagen av din strålande uppenbarelse men det bryr du dig inte om. Du bländar mig med ditt väsen, du låter mig inte vara. Du sipprar in och når mig trots att jag försöker glömma att du är här.
Jag fick inte välja när du skulle komma men jag trodde att du alltid var välkommen, att jag alltid ville vara nära dig. Nu får du mig bara att må dåligt. Jag vill att du ska försvinna men du ger dig inte, du fortsätter vara underbar och fantastiskt vacker.
Du översköljer mig med ångest, ångest över att jag inte vill vara med dig. Du påminner mig om hur dålig jag är som inte älskar dig nu när du är här och min långa längtan är över. Jag trodde du skulle göra mig lycklig med din blotta närvaro men jag älskar dig inte idag. Det betyder att någonting är fel på mig. Jag är inte mottaglig för det du ger mig. Kraven du omedvetet ställer på min lycka hindrar mig från att känna. Mitt självhat växer till nya höjder och jag undrar om jag någonsin kommer kunna omfamna det jag älskar.
Demonstrativt ignorerar jag dig hela dagen. Jag vill inget hellre än att låta dig behaga mig, ge mig all den energi jag saknat, men av någon anledning orkar jag inte vara lycklig idag. Alla älskar dig och det gör mig förtvivlad att jag inte är en av dom.
När dagen är över och du tillslut ger upp och lämnar mig känner jag mig tom. Jag vet inte om du kommer tillbaka imorgon, men jag vet att det inte var sista gången jag såg dig.
Jag hoppas jag är redo att älska dig som jag vet att jag borde, nästa gång du är här. Att jag inte blir påmind om allt mörker när du lyser så starkt..
Älskade hatade sol.
En ny blogg
Skriven av två väldigt vilsna själar. Två så kallade människor som försöker förstå varför dom finns, som insett att existentiell ångest inte går över när tonåren är förbi. Som tycker och tänker om allt och alla och anser sig vara aningen (mycket!) smartare än folk överlag samtidigt som det inte finns några de föraktar så mycket som sig själva. Som tror att dom är allt men inser att dom är ingenting. En kamp mellan olika sidor av ett jag som ständigt jagar efter något ouppnåeligt och fullkomligt.
Två skitnödiga pretentiösa mer eller mindre föråldrade snorungar som inte vet varken ut eller in helt enkelt. Som älskar att sätta sig på höga piedestaler för att sedan putta ner sig själva och falla hårt om och om igen..
You are very welcome to our självföraktande värld!
